Nämen hej på er! Min tisdag blev inte alls som jag hade räknat med. Jag nämnde ju att jag skulle till Vårdcentralen vid 10:30. Mycket riktigt. Kommer dit vid ca 10:15 enligt sköterskans rekommendation. Fick komma in 10:55, Väl där pratade vi lite om smärtan, hur det låg till och fick göra ett EKG, Det visade bra resultat och inga fel. Lungorna lät bra och hjärtat lika så. Dock fanns misstankar om att det kunde vara en mindre blodpropp så jag var tvungen att skickas vidare till Universitetssjukhusets akutmottagning som endast kan ta blodproppsprover. Kom dit vid ca 11:45.
När jag kommer dit sitter jag inte länge i väntrummet. Jag får prata med undersköterskor som tar nya prover, sätter in en nål i armen och tar blodtryck samt kollar syret i blodet. Efter någon halvtimme kommer en annan sköterska och tar nytt EKG. Får prata med läkare som går igenom lite vad det kan vara och vad proverna kan visa och vad dom inte kan visa. Samt vilka åtgärder vi måste göra vad det än visar osv. Väldigt bra info! EKG samt proverna såg bra ut men läkaren upptäcker att mitt högerben svullat upp och blir genast orolig. Min temp i kroppen visade minimal feber 37,8. Får göra ett prov till fast i pulsådern för att kolla salt och koldioxid. Under den väntan börjar jag själv faktiskt bli orolig för vad det kan vara. Jag hade då varit på sjukhus sedan 10:15 och klockan var runt 14, jag började känna mig liten och ensam, för emellan alla samtal och prover tar det kanske 30-45min som jag bara ligger inne på ett rum med nålar i armen och fryser.
Får upp mobilen och ber Simon komma eftersom jag börjar bli orolig och ledsen ifall det skulle vara något fel. Läkaren kommer och säger att proverna som togs i pulsådern ser jättebra ut och att salthalten är perfekt och syretillförseln till blodet ligger på 99% vilket är toppen, alla resultat från proverna såg perfekta ut. Men ändå överväger misstankarna att det ändå kan vara en propp. Det beslutas att jag måste ta en skiktröntgen. Jag blir genast ännu mera rädd och vet inte vad jag ska göra och saknade efter Simon blir bara större. Tillslut kommer en supersöt liten undersköterska in och tar nytt blodtryck och mäter syrehalten och då när jag börjar bli nervös inför röntgen så kommer Simon in. Jag blir helt tårögd men oron släpper drastiskt och jag känner mig bekvämare.
Trycket och syret såg fortfarande bra ut så vi lämnas en stund själva i väntan på att få komma till röntgen. Jag är helt till mig och försöker hastigt att förklara vad som händer och hur glad jag är att se honom ♥ Han var ju orolig också. Tillslut hämtar min sjuksköterska mig och skjutsade mig till röntgen i rullstol då jag blev så andfådd att gå från väntrummet till mitt rum. Det kändes jätte märkligt att åka, jag kände mig ju nästan frisk bara lite svårt att andas men vilken service. Väl där får jag vätska i kroppen för att kunna röntga ordentligt. Supertrevlig personal och jag fick skjuts till en annan korridor för att vänta på svar. Där sitter vi nog först en timme och bara väntar, vi båda började bli riktigt hungriga så Simon tar tillslut mitt kort och frågar någon vart vi åtminstone kan köpa en macka, jag hade inte ätit sedan 07:30.. Den mackan.. Det var gott.. Sitter där ytterligare i 40min på ett ungefär och får då veta att det inte är några problem med lungorna eller hjärtat.
Det var en sådan lättnad. Dom vet inte vad det kan vara för fel men vi vet iallafall att det inte var något allvarligt och det var huvudsaken. Jag var så hungrig när vi väl 17:00 kom ut från sjukhuset. En macka på flera timmar.. Vi gick tyvärr till Burger King och åt ett meal. Gott men sjukt onyttigt. Simon orkade inte laga mat och inte jag heller, jag kände mig så trött och sliten efter denna dag. Han ville även käka munkar så vi köpte ett par, för att fira min hälsa!
Så med detta vill jag tacka en superbra akutmottagning och personal. Man kände sig så välkommen och omhändertagen och att ni släppte in min älskade man till mig, det betyder så fruktansvärt mycket. Samt att jag fick veta att mina blodvärden ser bra ut trotts att jag äter LCHF. Vilket kan stryka mångas människors misstankar om att det skulle vara ett skäl till mitt problem.
I morgon tar vi nya tag och jag ska TRÄNA! Ingen är gladare än jag! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar